"Aaaah ... vilken tiiiid det tar!"
En vanlig tanke som ständigt behöver hanteras och bearbetas. För som jag tidigare skrivit tar det lång tid att skriva en bok. I alla fall för mig om jag ska kunna känna stolthet och stå för den. Det tar tid, ska nog ta tid och i synnerhet när det är det första romanmanuset. Det är både mitt oavlönade jobb och min skrivutbildning i ett och ATT jag lär mig saker!
Det går sakta men viktigast är att jobba på. Rådet som många framgångsrika författare brukar ge för att lyckas. Så jag gör väl det då :-)
Sen är det detta med val av genre. Måste jag hålla mig till feelgoodgenren framöver eftersom första boken blir just en sådan? Därom tvistas det. I slutänden är det självklart jag som bestämmer hur jag vill göra. Mitt nya manus, som jag jobbar med när feelgoodhistorien vilar, avviker till exempel från det inslagna spåret.
Det är så galet många timmar som spenderas med de historier jag väljer att berätta. Därför måste de kännas värda och intressanta att lägga tiden på. Annars är vitsen med skrivandet oklar. Förutom att jag så klart hoppas på att även du ska tycka att de är värda, underhållande och kanske intressanta att umgås med.
Egentligen borde jag nog skriva kriminalromaner har jag ironiskt konstaterat när jag börjat se mig omkring. Jag har kompisar och bekanta som är poliser, åklagare, domare, jurister, läkare ... Vem vet, det kanske blir krim också någon gång för att få utlopp för "my dark side" :-)
Jaa du, det är liksom inga snabba puckar och raka rör för mig. Men åh vad kul det är!
So long!
/A