Oavsett vilka vi är, vad vi gör eller jobbar med, så är tvivel på oss själva, våra val och prestationer naturligt. Liksom känslan av "hell yeah - jag/det här rockar!" Väl?
I mitt skrivande liv sitter hybris och djupt tvivel på varsin ände av en gungbräda. Mitt på den, vid rörelseaxeln, står jag och försöker hålla balansen. Ett jäkla jobb kan jag tala om. Ibland, som tex idag, har det gått utmärkt. Ytterligheterna har varit relativt harmoniska på varsin ände. Då flyter redigeringen på. Jag kan både tycka om och uppskatta det jag gjort men hivar helt osentimentalt massvis av text och/eller skriver om den kraftigt. Kan se den lyfta något snäpp.
Hybris är rätt skönt att ha. I smyg i alla fall. Det är nog till och med viktigt för mig att den sidan får väga tyngst ibland. Annars vette tusan hur jag skulle orka hålla på. Hur roligt det än är och sannerligen en av mina största passioner i livet, så är det ett långt och segt arbete. En riktig uthållighetssport.
Tvivlet då. Vad ska det vara bra för? Massor! Utan det skulle ingen utveckling ske. Att ifrågasätta sig själv och vad man håller på med är hur viktigt som helst. Om än så mycket drygare än att drabbas av plötslig hybris.
Balansen är vad jag strävar efter. Som vi alla gissar jag. Att studsa omkring med okritiskt hybris under sulorna precis varje dag resulterar troligen inte i något bra. I mitt fall ingen vidare bra läsning att erbjuda när boken är klar. Att däremot gå böjd under konstant tvivel skulle garanterat leda till att det aldrig blev någon färdig bok.
Visst låter det enkelt och logiskt?
Jag ser med spänning fram emot vad vistelsen på gungbrädan imorgon kommer att ge för utfall ...
So long!
/A